David Johansson är advokat och associate på DLA Piper, en internationell affärsjuridisk advokatbyrå. Där arbetar han framförallt med tvistemål rörande indrivningar och fordringar, ofta med internationella bolag och banker. Vi träffas för att diskutera det rådande ränteklimatet, och hur det påverkar kreditgivare.
David beskriver ett samhälle där pengar snabbt blivit mycket dyra. Betalningsförmågan med betalningsviljan har minskat drastiskt, och allt fler fall går till domstol idag. I takt med detta blir det dyrare för kreditgivare att driva in större krav, och nya utmaningar dyker upp. I den kontexten behöver kreditgivare vidta åtgärder för att garantera att de inte gör stora förluster.
– En stor utmaning för kreditgivare och övriga näringsidkare som behöver driva in skulder är att förbereda sig för eventuella domstolsutlåtanden. Vi har i Sverige en ganska speciell lagstiftning när det kommer till domstolens kapacitet att ingripa i avtal mellan två parter. Det behöver man ta höjd för.
En del av detta är enligt David dröjsmålsräntans storlek. Under en tid har dröjsmålsräntan varit något volatil, vilket leder till ett varierande intäktsflöde. Här kan man som bolag med fördel överväga en fast ränta i avtalet, för att säkerställa stabilitet.
“När jag diskuterat detta med internationella kollegor har de alltid blivit otroligt chockade.”
David Johansson
– Det är inte en helt ovanlig process, ofta låser man dröjsmålsräntan för att hålla den hög, men att låsa den något lägre kan bli en kraftfull konkurrensfördel. Framförallt är en något lägre dröjsmålsränta ett klokt strategiskt drag för att säkerställa att man kan få sina pengar återbetalda.
David berättar att svenska domstolar har en något exceptionell kapacitet att kunna jämka avtal mellan två parter som tvistar om en förfallen betalning. Om de bedömer någon del av avtalet som oskälig, till exempel en för hög dröjsmålsränta, kan de helt enkelt sänka räntan i rätten. Möjligheten att justera oskäliga villkor sträcker sig långt, och innefattar inte bara dröjsmålsräntor. Även faktorer som uppläggningsavgift kan faktoriseras in i avvägningen.
– Om uppläggningsavgiften och dröjsmålsräntan båda bedöms som för kostsamma kan en domstol välja att till exempel dra av uppläggningsavgiften mot den slutgiltiga skulden.
Denna paragraf i lagen implementerades under 70-talet, och hade initialt till uppgift att skydda konsumenter mot att bli utnyttjade via till exempel dolda avgifter. Idag ser man att den appliceras i allt större grad på tvister mellan bolag. Överlag menar David att han ser en ökning av detta fenomen, troligtvis beror det på att det är många fler som handlar på kredit idag, för såväl stora som små köp.
– Det var nog ingen som trodde att den här lagen skulle få en så pass stor betydelse som den har idag. Risken är att detta sätts i system. De lagar vi har på plats idag skulle i teorin kunna innebära att man tjänar på att en förfallen faktura går till domstol. Vi har sett fall där dröjsmålsräntan justeras väldigt aggressivt, till exempel ett fall mellan två bolag där den gick från 50 % på ett år – till 25 %. Det kan bli en risk om gäldenärer börjar använda domstolen för att köpa sig en rabatt, eller till och med få hela avtalet ogiltigförklarat.
Detta hör ihop med en annan problematik inom kreditbranschen, nämligen dröjsmålsräntans faktiska betydelse. Att driva in fordringar är ett kostsamt arbete, och kräver mycket resurser i form av tid och pengar. Det finns fortfarande en uppfattning om att dröjsmålsräntan är på plats för att täcka dessa avgifter, men enligt David är det ett missförstånd.
– Dröjsmålsräntan är kreditgivarens vinst, samt ett incitament för kredittagaren att betala, den är inte menad att betala för själva indrivningsarbetet. Många kreditgivare rapporterar idag höga löpande kostnader kopplade till hanteringen av obetalda krediter, vilket äter upp marginalerna snabbt. Istället skulle det vara fördelaktigt att lägga upp kostnaderna i ett vite som månatligen debiteras, för att täcka upp alla kostnader. En kreditgivare har faktiskt utöver dröjsmålsräntan rätt till skadestånd, tyvärr är det något som många missar.
En annan viktig detalj som rätten också tittar på vid tvister är borgenärens aktivitet. Om man inte aktivt arbetar för att driva in pengarna kan en domstol välja att förklara fordran förfallen, trots att preskriptionstiden inte har gått ut. Man kan alltså inte förlita sig på preskriptionstiden fullt ut.
– Den här typen av krav ser vi även i de flesta andra europeiska länder. Det som är speciellt för Sverige är att vi har både denna lagstiftning, samt den som tillåter domstolen att jämka avtal. Det blir en dubbel säkerhet, som ställer nära omöjliga krav på borgenärerna. När jag diskuterat detta med internationella kollegor har de alltid blivit otroligt chockade, det är en väldigt speciell situation vi har här i Sverige, berättar David.
David råder kreditgivare att ta höjd för den här typen av risker genom att ha en heltäckande dokumentation på plats.
– Du behöver alltid ha rationella skäl för de avgifter du tar ut, oavsett om det är dröjsmålsränta, uppläggningsavgift eller ett vite. Ett bra första steg kan vara att ha en policy på plats för hur man bestämmer dröjsmålsränta eller uppläggningsavgift. Om du har en policy som beskriver hur du har resonerat när du kommit fram till de avgifter du tar ut, och kan visa att du har tänkt på förhand, blir det mycket svårare för en domstol att ingripa. Det är även viktigt att vara aktiv i sin indrivning; skicka påminnelser, skicka krav löpande, och inte nära inpå att preskriptionstiden ska gå ut. Genom att dokumentera skälen till avgifterna och vara så aktiv som möjligt kan man förebygga mycket risk.
